katarinaapelqvist

Inte bloggat på ett bra tag, inte alls vetat vad jag ska skriva.

Det händer saker i ens liv hela tiden, bra saker och dåliga saker. Sista tiden har varit en väldigt händelserik och kaotisk tid.

Var och kollade pier pressure, vilket var awesome. Man fick tankarna på annat för en stund. Men när 30 seconds to mars spelade kunde jag inte tänka på annat än dig min sannapanna. I vad jag än gör så ser jag dig, och allt känns så fel utan dig.

Gjorde även en resa till Grekland med Lina, vilket var skönt. Lite miljöombyte och massa nytt folk. Så det händer saker hela tiden.

Och ibland händer också saker som man aldrig trodde skulle hända, som att du sannapanna skulle gå bort. Eller också hur dem människor man minst anar sårar andra människor runt omkring, med ord och dåligt omdöme.

När det kommer till hur människor sårar människor helt utan att lägga en tanke på konsekvenserna i deras handlande så undrar man ju vart fan den här världen är påväg. Jag är less på att ständigt bli sårad och dragen bakom ryggen. Vad har jag någonsin gjort för fel för att ständigt bli trampad på(?) Jag finns där, jag ställer upp så gott jag orkar, jag lyssnar och försöker att hitta energin till att göra saker. Men ändå så blir man trampad på.

Är det verkligen så att man inte kan vara snäll mot människor utan att få lida för det, är det inte dem som är falska och allmänt dum i huvudet som borde på ta all skit, egentligen!? så trött på allt, varken orkar eller vill leva i detta längre.

När ska man hitta vänner som utan att ställa krav på en och utan att ständigt hugga en kniv i ryggen på en finns där och ställer upp så som vänner borde. Jag vet inte vad jag ska tro och inte tro. Men just nu har jag tillräckligt mycket bekymmer i mitt liv för att ens orka ta tag eller lägga någon större energi kring det.

Allt har sin tid...

Har "semester" från psykologen över sommaren iaf, känns skönt på något sätt. För våra samtal börjar bli allt mer intensiva. Saker som jag trodde jag hade lagt bakom mig för så länge sedan, saker som jag inte trodde jag alls brydde mig så mycket om kommer upp till ytan. Och att man som 21 år gammal kan bära på så mycket ilska och sorg är helt ofattbart för mig. Önskar ibland att man aldrig blivit född.

Hursomhelst, några sista rader innan jag avslutar detta inlägg. Ska inte vara helt pessimistisk, men känns inte heller som om det finns speciellt mycket att vara varken positiv eller optimistisk över. Men det är iaf min födelsedag idag, ätit smörgåstårta, vilket måste vara det bästa ever. Annars har jag väl inte gjort annat än att sitta i min tomma lilla lägenhet, så som sagt inte mycket att hurra över men jag slutade fira min födelsedag för många år sedan så det gör egentligen ingenting.

Och min bror kommer ner snart också, det är de enda jag är glad över just nu så... that´s it!