katarinaapelqvist

Inte uppdaterat här på ett litet tag, inte vetat vad jag ska skriva. Är alldeles för tankspridd helt enkelt.

Begravningen har varit. Så oerhört tungt, allt blev så verkligt. Du är verkligen borta. Önskar bara man kunde vakna upp och inse att allt var en enda mardröm. Men så är inte fallet, hur mycket jag än inte vill inse att jag aldrig mer kommer få krama om dig, kyssa dig, eller bara ligga och och sova intill dig så är det ju faktiskt så fallet är.

Så mycket jag hade velat få möjlighet att säga dig, så mycket jag hade velat göra annorlunda. Ligger ibland om kvällarna och hoppas att du ska komma och krypa ner hos mig, eller åtminstone visa dig och säga att du har det bra. Ligger och kollar mot dörren, blundar ibland i hopp om att du ska vara där när jag öppnar ögonen. 

Men för att komma tillbaks till din begravning, det var så otroligt vacker och jag tror inte du hade velat ha det på något annat sätt. Alla dina underbara vänner, din familj, underbar sång och alla fina blommor som låg runtom din kista. Sen bjöds det på Paella, din favoritmat. Tror nog att du var med oss där den dagen och kunde känna all den saknad och kärlek vi alla känner just nu. Kärlek till dig för den underbara människa du var och en sådan otrolig saknad i vetskapen om att du inte kommer tillbaks. 

kom tillbaks kom tillbaks kom tillbaks!! säger jag om och om igen för mig själv. Om det ändå fanns någonting man kunde göra. Jag behöver dig mitt hjärta.

Idag har vi också gravsatt både dig och din mormor, ni ligger precis intill varandra precis så som du hade velat. Nu är ni tillsammans igen. Vet hur hårt det tog på dig när hon gick bort men nu är du hos henne igen. Jag är övertygad om att ni har det bra och att ni slänger ett vakande öga på oss emellanåt.

Det känns som om ju längre tiden går desto verkligare och mer tomt blir det. Hjärtat värker innanför bröstkorgen, varför just du!? Vill bara brista ut i gråt hela tiden, vet inte hur jag ska klara av att hantera allt.

Det är kaos i min värld just nu och jag vet inte hur jag ska orka vara stark längre.

Efter din begravning och minnesstund samlades vi några hemma hos din mamma och som jag sa till Birgitta den kvällen. Du Sanna och min mamma är dem två starkaste människor jag någonsin mött. När min mamma gick bort gick min värld i tusen bitar, all den trygghet jag hade försvann och jag stod där i min ensamhet. Men så träffade jag dig och för första gången på 3 år kände jag mig trygg igen. Du blev min familj, min trygghet och lycka. Så när du nu lämnat oss slog det dubbelt så hårt på mig. Än en gång måste jag gå igenom det här och jag har gått igenom mycket i mitt liv, jag har kämpat och varit stark. Tagit mig igenom både det ena och det andra men jag orkar inte längre. Min kropp orkar inte längre. När ska allting vända, finns det någon som helst rättvisa i den här världen.

Din tid var inte menat att komma nu, du var för ung. Du skulle klara dig igenom det här ju. Allt såg så bra ut precis innan jul och på bara någon månad så vänder allt. Fan ta alla dessa lömska sjukdomar som drabbar och tar livet av älskade, underbara människor som Sanna, min mamma och min moster. Ni var människor som minst förtjänade ett sådant här tragiskt öde. Ni hade alla så mycket kvar att göra i livet. Ni var alldeles för unga.


fanfanfanfanfanfanfan hur ska jag orka, känns som om jag aldrig kommer bli hel igen. Som om jag aldrig kommer vara lycklig igen. Du var så mycket mer för mig än bara min flickvän. Önskar så att jag aldrig hade sagt att vi skulle ta en paus. Jag velade så gärna inte att min svacka skulle påverka dig, velade bara att du skulle fokusera all din energi på att bli frisk och så går det såhär!? fan ta allt alltså!! Du var min familj, min andra halva, min lycka och STORA kärlek. Det fanns ingen annan som du och jag tvivlar på att jag någonsin igen kommer känna så som jag känner för dig. Älskade älsk, i all evighet ska mitt hjärta fortsätta slå för dig, i all evighet kommer jag vara din <3