tankar
Kom på mig själv att gråta på spårvagnen igår när jag var på väg hem till F&C. Alla våra fina minnen hemifrån dem kom upp i mina tankar och då brast allt. Kändes konstigt att vara där utan dig, inte varit hemma hos dem sen du och jag var där sist. Satt och spelade bilspel hela kvällen och gud vad du hade skrattat om du såg mig luta framåt tillbaks där i soffan som jag så typiskt nog alltid gör.
Frågar ständigt hur jag ska klara av att leva utan dig, jag vet att det går såklart, men den här gången känns allt lönlöst. Det finns ingen mening längre.
Igår kom också ett samtal med dig upp i mitt huvud, det var onsdag kväll 28/4, du ringde och vi pratade länge. Bland annat så sa du
"Kommer du ihåg att jag frågade dig en gång vad du hade sagt om jag frågade om du velade förlova dig med mig". Att jag hade sagt nej svarade jag på detta, för förlovning för mig är något som innebär att man ska gifta sig inom ett år.
Och då sa du "Jag vet att förlovning innebär att man ska gifta sig inom ett år för dig och att du inte tror på sånt, men när jag frågade dig vad du hade svarat så ska du veta att jag hade kunnat förlova mig med dig för jag vet att det är dig jag vill och ska leva med resten av mitt liv. Jag tvekar inte för en sekund och jag hade kunnat förlova mig med dig för så säker är jag"
Det samtalet var alltså inte ens en vecka innan du lämnade oss och det som sas den dagen i det samtalet gör mig så otroligt lycklig. Jag lever på alla fina minnen, alla fina ord, för mig är de det som får mig att orka varje dag. Och det jag vill säga dig Sanna, att när jag fick upp det här samtalet i mina tankar igår så vill jag bara att du ska veta att jag har aldrig heller tvekat på mina känslor för dig eller att det är dig jag ska leva ihop med. Det var dig jag skulle åldras tillsammans med. Så om jag aldrig sa det just då så tänkte jag de. Jag velade bara säga det älskade.
Jag älskar och saknar dig så det gör ont i hela kroppen <3 <3 <3
Frågar ständigt hur jag ska klara av att leva utan dig, jag vet att det går såklart, men den här gången känns allt lönlöst. Det finns ingen mening längre.
Igår kom också ett samtal med dig upp i mitt huvud, det var onsdag kväll 28/4, du ringde och vi pratade länge. Bland annat så sa du
"Kommer du ihåg att jag frågade dig en gång vad du hade sagt om jag frågade om du velade förlova dig med mig". Att jag hade sagt nej svarade jag på detta, för förlovning för mig är något som innebär att man ska gifta sig inom ett år.
Och då sa du "Jag vet att förlovning innebär att man ska gifta sig inom ett år för dig och att du inte tror på sånt, men när jag frågade dig vad du hade svarat så ska du veta att jag hade kunnat förlova mig med dig för jag vet att det är dig jag vill och ska leva med resten av mitt liv. Jag tvekar inte för en sekund och jag hade kunnat förlova mig med dig för så säker är jag"
Det samtalet var alltså inte ens en vecka innan du lämnade oss och det som sas den dagen i det samtalet gör mig så otroligt lycklig. Jag lever på alla fina minnen, alla fina ord, för mig är de det som får mig att orka varje dag. Och det jag vill säga dig Sanna, att när jag fick upp det här samtalet i mina tankar igår så vill jag bara att du ska veta att jag har aldrig heller tvekat på mina känslor för dig eller att det är dig jag ska leva ihop med. Det var dig jag skulle åldras tillsammans med. Så om jag aldrig sa det just då så tänkte jag de. Jag velade bara säga det älskade.
Jag älskar och saknar dig så det gör ont i hela kroppen <3 <3 <3
Kommentarer
Trackback
