katarinaapelqvist

Undrar vad som hände, det blev ju inte alls som planerat. Det blev bara katastof. Nu står man vid ett vägskäl, inväntar det där som ska få en att välja vilken väg att gå. Känns som om att man inte gör annat än att vänta hela tiden, man hoppas och hoppas på det bästa hela tiden.

Jag tror för mycket på människor, jag glömmer bort mig själv i all kaos. Men sista tiden har jag börjat tänka på mig själv igen, endast på mig själv, på mitt eget bästa. Ser bara en sak framför mig, är det rätt eller är det fel(?)