katarinaapelqvist

Du var den mest underbara människa jag någonsin mött. Jag blundar och minns varenda litet ögonblick med dig.

Den 2 juni skulle vi ha firat 1 år tillsammans, tyvärr hann vi inte nå den dagen. Men som du har kämpat, så stark du har varit. Du var den starkaste människan jag någonsin fått möjlighet att lära känna. Jag är så tacksam för allt, att ha fått vara en del av din familj, fått ha dig som min flickvän, fått bo ihop med dig, fått sova med dig, bada badkar med dig. Ja ALLT vi har delat, varenda liten sekund är jag tacksam över.

Du visade mig lycka, trygghet och kärlek på en helt annan nivå än jag någonsin upplevt innan. Du var min familj, du, jag och Athena vi var en familj. Vi skulle åldras ihop, vi skulle gifta oss en dag och när vi var gamla skulle vi sitta där tillsammans med våra två hundar och fortfarande se skönheten hos varandra, älska varandra och bara rå om varandra. Vi kom aldrig så långt den här gången, men jag vet att du väntar på mig där uppe och den dagen vi ses igen kommer jag aldrig släppa taget om dig.

Vi var som två pusselbitar du och jag, en perfekt matchning, det visste vi båda så fort vi la ögonen på varandra för första gången. Jag minns den dagen som om den vore igår.

Vem hade kunnat ana att det skulle gå såhär!? Vi hade så mycket planer, så mycket vi skulle göra. Jag försöker verkligen vara stark för din skull, men det är jobbigt och svårt. Gråter, har ingen matlust, får panikångestattacker men du känner mig, jag är envis som fan och jag ska fortsätta kämpa och ta dag för dag för din skull.

Hade gjort allt för att få dig tillbaks, bara få hålla om dig, se dig djupt in i ögonen och förklara hur vacker du är och hur mycket jag älskar dig. Trodde jag hade älskat innan, men det är ingenting jämfört med den kärlek jag känner gentemot dig. Du var mitt allt, min trygghet, min familj. Försöker se ljuset i tunneln, men paniken sätter in så fort jag börjar tänka, vad ska jag ta mig till nu när du har lämnat mig!? Kan du säga det till mig. 

Skickar sms i hopp om att kanske du kan läsa det, ringer din telefon för att få höra din röst, pratar med dig när jag ligger i sängen.

Jag vet hur mycket du älskade mig och jag hoppas innerligt att du vet hur mycket jag älskar dig.

När jag såg dig ligga där på sjukhuset med alla slangar som gick in i dig och respiratorn som hjälpte dig och andas, det var skrämmande och jag förstår om du var rädd. Jag höll dig i handen och kysste dig om och om igen i hopp om att du skulle kunna känna dig lite trygg. Jag pratade med dig medans jag smekte din panna och jag hoppas du hörde varenda ord jag sa, hur mycket jag älskar dig. Allt gick så fort, ena sekunden levde du och bara någon timme senare så var du borta. Du var alldeles kall men så vacker och fridfull där du låg. Velade aldrig lämna din sida, velade inte säga farväl. Lovade dig att alltid finnas där, men även fast du inte är inom räckhåll så finns jag ännu där, jag finns hos dig förevigt.

Har inte orkat mig till lägenheten ännu, men så fort Lina kommer ska jag orka mig dit. Kommer vara jobbigt, men jag hoppas du är där och håller mig i handen, får mig att känna mig trygg innan jag kliver in. Snälla försök och kom till mig då.

Du var min sannapanna och jag din kattifnatti, du och jag är förevigt och den kärlek vi hade var oslagbar.


JAG ÄLSKAR DIG!








(jag vet att du hatade den här bilden, men jag älskar den, sååå vacker)