katarinaapelqvist

Vet inte vad jag ska ta mig till, livet känns meningslöst precis som allt annat.

Gick ut på krogen i lördags, fy fan va det tog emot alltså. Stannade inte så länge, en timma kanske. Orkade inte, hade ingen lust. Velade bara därifrån. Min trygghet existerar bara innanför lägenhetens väggar, där ute känner jag mig liten och utsatt. Här är min trygghet, här kan jag känna din närhet och det är allt jag vill just nu. Få känna mig nära dig så gott det går.

Försöker verkligen att vara glad, framåt, social och allt det där, men den dagen du lämnade oss dog en del av mig och nu är jag bara så orkeslös. Jag försöker, men jag har ingen energi till något. Skjuter allt framför mig hela tiden.

Jag vet att det sista du hade velat skulle vara att se mig såhär eller tillåta mig att må såhär, och jag försöker verkligen för din skull hjärtat. Kämpar och tar mig igenom dag efter dag. Men saknaden blir allt större, tomheten kryper sig på hela tiden. Hjärtat värkar och tårarna kämpar för att ta sig ut, men jag tillåter inte mig själv att bryta ihop.

Fick hem ett brev idag också om att jag ska till psykologen i veckan, kändes som en tegelsten placerades i min mage. Det jag hatar mest i hela världen är att visa mig sårbar och bryta ihop totalt, framförallt för en människa som är helt främmande för mig. Du visste hur svårt sånt här är för mig och egentligen hade jag bara velat ringa och avboka men då kommer hon bara boka in en ny tid och någon gång så måste jag ju gå. Jävla läkare som ska skicka remisser. Kom håll min hand, kom få mig lugn, gör mig trygg med din närhet och din kärlek.

Jag är totalt nollad på vad jag ska göra av mitt liv nu, vad som kommer hända och hur jag ska bete mig. Funderat över att åka runt lite och spendera lite tid med familj, men samtidigt har jag ingen lust eller ork. Tror nog jag bearbetar allt bäst härifrån, men samtidigt känns det som om jag bara har stängt in mig själv det sista. Lever i min egna värld, försöker ta mig fram säkert genom dagarna som passerar, men känner mig så ensam, även fast jag aldrig är ensam. Har alltid någon runt omkring, men inget är desamma utan dig.

Och snart är det dags för din begravning och ett sista farväl, kan inte ens tänka mig att behöva ta farväl av dig. Jag vill inte! Varför du min kära!? Kom hem igen och allt kan bli bra, så som det ska vara. Du och jag i all evighet.



Livet är inte rättvist nånstans!