katarinaapelqvist

Är så trött på allt just nu, har tillräckligt mycket att stå i för närvarande. Håller på och bryta ihop av all stress.

Folk förväntar sig så mycket från en, man ska finnas där för allt och alla men just nu orkar jag inte finnas där för någon annan än mig själv och min familj. Det blir för överväldigande. Folk ringer som galet, men jag orkar verkligen inte prata, för jag orkar inte belastas med en massa.

Min bror har varit här i en veckas tid och det har känts underbart att ha han här, vet inte vad jag skulle göra utan min familj. Min syster kommer imorgon också och stannar lagom tills jag åker till turkiet i två veckor. En sista semester innan skolan och jobb börjar på allvar igen.

Jag är tacksam för att folk bryr sig tillräckligt mycket för att ringa och jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag är så svår kontaktad, men jag har ingen lust eller ork till att prata med någon över huvudtaget. Måste få komma ur min svacka först innan jag kan ta kontakt med människor igen.

Förlåt mig och mitt beteende, men jag kan inte hjälpa mitt mående just nu. Och jag är oerhört ledsen om någon drabbas av det, men ibland är livet bara så pass tilltrasslat att man måste få möjlighet att reda ut allt innan man kan börja leva normalt igen och få kontakt med verkligheten och alla vänner och bekanta igen..

Helt sjukt hur vissa människor är funtade alltså. Att misshandla och råna en ensam man i 40 års åldern mitt i centrala Göteborg, och inte en enda människa som såg nånting. Fan helt sjukt hur jävla fega människor är, bara står och ser på utan att göra något.

Och att människor har mage att sparka på någon som ligger. Jag fattar inte vart fan den här världen är på väg alltså. Det är då ingen värld jag vill leva i. Krig, bråk, mord, rån, våldtäkter vart man än vänder sig, folk som är så jävla rädda för att själv bli skadad att dem hellre ser någon dö mitt framför näsan än att göra något. Vad är det för jävla sjuk värld egentligem.

Jag är jävligt tacksam för att det inte slutade värre än vad det gjorde iaf. Men allt som blev stulet hade ett oerhört stort personligt värde och jag hoppas den som tog det får ett skott i pannan inom en snar framtid.



Tänker på dig Fregge, krya på dig!

Every night I rush to my bed
With hopes that maybe I'll get a chance to see you
When I close my eyes I'm going out of my head
Lost in a fairytale, can you hold my hands and be my guide?

Clouds filled with stars cover the skies
And I hope it rains, you're the perfect lullaby

You could be a sweet dream or a beautiful nightmare
Either way I don't wanna wake up from you

My guilty pleasure, I ain't going no where
Baby long as you're here I'll be floating on air

I mention you when I say my prayers
I wrap you around all of my thoughts

I wish that when I wake up you're there
To wrap your arms around me for real
And tell me you'll stay by my side

Tattoo your name across my heart so it will remain
Not even death can make us part

Inte bloggat på ett bra tag, inte alls vetat vad jag ska skriva.

Det händer saker i ens liv hela tiden, bra saker och dåliga saker. Sista tiden har varit en väldigt händelserik och kaotisk tid.

Var och kollade pier pressure, vilket var awesome. Man fick tankarna på annat för en stund. Men när 30 seconds to mars spelade kunde jag inte tänka på annat än dig min sannapanna. I vad jag än gör så ser jag dig, och allt känns så fel utan dig.

Gjorde även en resa till Grekland med Lina, vilket var skönt. Lite miljöombyte och massa nytt folk. Så det händer saker hela tiden.

Och ibland händer också saker som man aldrig trodde skulle hända, som att du sannapanna skulle gå bort. Eller också hur dem människor man minst anar sårar andra människor runt omkring, med ord och dåligt omdöme.

När det kommer till hur människor sårar människor helt utan att lägga en tanke på konsekvenserna i deras handlande så undrar man ju vart fan den här världen är påväg. Jag är less på att ständigt bli sårad och dragen bakom ryggen. Vad har jag någonsin gjort för fel för att ständigt bli trampad på(?) Jag finns där, jag ställer upp så gott jag orkar, jag lyssnar och försöker att hitta energin till att göra saker. Men ändå så blir man trampad på.

Är det verkligen så att man inte kan vara snäll mot människor utan att få lida för det, är det inte dem som är falska och allmänt dum i huvudet som borde på ta all skit, egentligen!? så trött på allt, varken orkar eller vill leva i detta längre.

När ska man hitta vänner som utan att ställa krav på en och utan att ständigt hugga en kniv i ryggen på en finns där och ställer upp så som vänner borde. Jag vet inte vad jag ska tro och inte tro. Men just nu har jag tillräckligt mycket bekymmer i mitt liv för att ens orka ta tag eller lägga någon större energi kring det.

Allt har sin tid...

Har "semester" från psykologen över sommaren iaf, känns skönt på något sätt. För våra samtal börjar bli allt mer intensiva. Saker som jag trodde jag hade lagt bakom mig för så länge sedan, saker som jag inte trodde jag alls brydde mig så mycket om kommer upp till ytan. Och att man som 21 år gammal kan bära på så mycket ilska och sorg är helt ofattbart för mig. Önskar ibland att man aldrig blivit född.

Hursomhelst, några sista rader innan jag avslutar detta inlägg. Ska inte vara helt pessimistisk, men känns inte heller som om det finns speciellt mycket att vara varken positiv eller optimistisk över. Men det är iaf min födelsedag idag, ätit smörgåstårta, vilket måste vara det bästa ever. Annars har jag väl inte gjort annat än att sitta i min tomma lilla lägenhet, så som sagt inte mycket att hurra över men jag slutade fira min födelsedag för många år sedan så det gör egentligen ingenting.

Och min bror kommer ner snart också, det är de enda jag är glad över just nu så... that´s it!