katarinaapelqvist

Vet inte vad jag ska ta mig till, livet känns meningslöst precis som allt annat.

Gick ut på krogen i lördags, fy fan va det tog emot alltså. Stannade inte så länge, en timma kanske. Orkade inte, hade ingen lust. Velade bara därifrån. Min trygghet existerar bara innanför lägenhetens väggar, där ute känner jag mig liten och utsatt. Här är min trygghet, här kan jag känna din närhet och det är allt jag vill just nu. Få känna mig nära dig så gott det går.

Försöker verkligen att vara glad, framåt, social och allt det där, men den dagen du lämnade oss dog en del av mig och nu är jag bara så orkeslös. Jag försöker, men jag har ingen energi till något. Skjuter allt framför mig hela tiden.

Jag vet att det sista du hade velat skulle vara att se mig såhär eller tillåta mig att må såhär, och jag försöker verkligen för din skull hjärtat. Kämpar och tar mig igenom dag efter dag. Men saknaden blir allt större, tomheten kryper sig på hela tiden. Hjärtat värkar och tårarna kämpar för att ta sig ut, men jag tillåter inte mig själv att bryta ihop.

Fick hem ett brev idag också om att jag ska till psykologen i veckan, kändes som en tegelsten placerades i min mage. Det jag hatar mest i hela världen är att visa mig sårbar och bryta ihop totalt, framförallt för en människa som är helt främmande för mig. Du visste hur svårt sånt här är för mig och egentligen hade jag bara velat ringa och avboka men då kommer hon bara boka in en ny tid och någon gång så måste jag ju gå. Jävla läkare som ska skicka remisser. Kom håll min hand, kom få mig lugn, gör mig trygg med din närhet och din kärlek.

Jag är totalt nollad på vad jag ska göra av mitt liv nu, vad som kommer hända och hur jag ska bete mig. Funderat över att åka runt lite och spendera lite tid med familj, men samtidigt har jag ingen lust eller ork. Tror nog jag bearbetar allt bäst härifrån, men samtidigt känns det som om jag bara har stängt in mig själv det sista. Lever i min egna värld, försöker ta mig fram säkert genom dagarna som passerar, men känner mig så ensam, även fast jag aldrig är ensam. Har alltid någon runt omkring, men inget är desamma utan dig.

Och snart är det dags för din begravning och ett sista farväl, kan inte ens tänka mig att behöva ta farväl av dig. Jag vill inte! Varför du min kära!? Kom hem igen och allt kan bli bra, så som det ska vara. Du och jag i all evighet.



Livet är inte rättvist nånstans! 

 

Igår (måndag) var det två veckor sedan du lämnade oss. Kan inte förstå det(?) Det finns inga ord för den saknad jag känner. Behöver dig, idag har allt bara kännts fel. Ingenting känns rätt utan dig vid min sida. Försöker ta dag för dag, men för var dag blir jag bara svagare och svagare. Saknaden, sorgen och tomheten tar över. Jag vet inte hur länge jag kommer orka vara stark.

Du var alltid så stark, vad det än gällde så stod du rakryggad och tog dig igenom det. Om jag bara kunde få lite av din styrka just nu.

Det låter så egoistiskt, jag vet ju att du slipper lida nu och att du säkerligen har kommit till en bra plats där du får vara med din mormor och alla andra underbara människor som fått lämna oss allt för tidigt. Men jag behöver dig och vill bara få ha dig vid min sida igen. Få somna och vakna bredvid dig vareviga natt och dag, så som det ska vara. Få älska dig och rå om dig.

Ingen kommer någonsin att kunna ta din plats i mitt hjärta, aldrig någonsin kommer jag kunna älska någon så som jag älskat dig. Aldrig någonsin kommer jag kunna hitta någon som kompletterar mig så bra som du gjorde. Du var mitt allt, min fru, min sannapanna, min familj, mitt hjärta, min STORA kärlek. Den jag skulle dela resten av mitt liv med. Nu får jag aldrig mer se dig igen, hur kunde det gå så fel, varför var det tvunget att sluta såhär!?


Men från det ena till det andra min älskade så vill jag säga dig att i fredags så var jag och Lina på Dancin Dingo, vårat sommarhak. Jag vet hur mycket du såg framemot ytterligare en sommar där med galna kvällar. Tyvärr fick du ingen möjlighet till det. Så i Fredags tog jag och Lina en öl för både dig och Otto. Och jag skrev in det som du så sött försökte rista in förra sommaren vi var där, S+K, nu står det där.

Jag älskar dig mitt hjärta, tror aldrig jag kommer tröttna på att säga hur mycket jag älskar dig. Min kärlek är obeskrivlig. <3 tänker på dig vareviga sekund. KOM TILLBAKS!!

Försöker hålla huvudet ovanför vattenytan, försöker fortsätta vara människa och leva ett någorlunda normalt liv.

Idag har jag varit hemma hos din mamma, prästen kom dit och vi har pratat framåt tillbaks om dig. Hur underbar du var, hur mycket glädje du spred omkring dig och vilket avtryck du lämnat efter dig.

Ja många tårar och skratt delades idag hemma hos din mamma när vi pratade om dig. Du har skänkt oss så mycket Sannapanna så du anar inte. Vi pratade även om begravningen, vilka psalmer som ska sjungas och vad som ska sägas. Det var oerhört jobbigt att för det första åka hem till din mamma utan dig, minnas alla våra middagar där, när vi har övernattat och kollat melodifestivalen. Behöva gå igenom ytterligare mer av dina saker och kolla massa foton på dig. Men ack så vacker du var, den vackraste bebis jag någonsin skådat och lika vacker var du i vuxen ålder. För det andra var det väldigt jobbigt att prata om din begravning, allt blev så påtagligt men ändå finns känslan av overklighet där. Man kan inte riktigt förstå eller inse vad som hänt.

Du var så ung... för ung.

Sitter dagarna igenom här i soffan, tänker tillbaks på allt som sagts och gjorts.

Tänker på våra låtar vi hade, som bara var din&min, den ena vi hade var Kicki Danielsson - Bra vibrationer och den andra var Abba - Chiqitita men versionen från mamma mia filmen. Ler när jag tänker på det, som vi svamlade och hade oss till dessa låtar men huvudsaken var att dem var våra och dem betydde någonting.

Hur vi kunde sitta om kvällarna och spela "Vem där?" eller bara ligga och mysa på soffan, äta oliver och ölkorv. Eller som en tid när Målle tvingade oss och ha bingo lotto kvällar (haha), ingen vela men vi gjorde det ändå och på något sätt var det rätt mysigt.

Och jag kommer aldrig glömma första gången vi gick hem med varandra, vi pratade ofta om det, hur komiskt det var. En kväll på park lane efter eran after work. En för full jag som prompt skulle ha med dig hem, du var inte sen och tacka ja och det är jag glad för. Hade det inte varit för att jag var så bestämd på att gå hem med dig den kvällen hade nog allt sett annorlunda ut idag.. Men du föll som en sten efter den kvällen och det gjorde jag också, love at first sight(?)

Minns också hur mysigt det var när vi låg ute på min balkong och sola hela förra sommaren, du låg över båda stolarna och jag låg på dig. Kunde ligga så i timmar, bara prata om allt och ingenting.

Eller som första gången jag skulle träffa hela din familj, var så nervös, men väl där var det inte så mycket och va nervös över. Du stod vid min sida och jag kom bra överens med dem allesammans. Dem alla är helt underbara. Är så tacksam för att ha fått bli en del av din familj.

När vi badade badkar och du tvingade mig och försöka slappna av (haha), men blev rastlös efter typ 10 minuter och tyckte hela tiden att du hade det för varmt så du fick stå ut med att jag fyllde kallvatten och mitt gnäll, men det gjorde ingenting för det var lika underbart iaf.

Och en tid som vi alltid gick runt och sa "-No one puts my baby in the corner" (haha)

Hur vi alltid om kvällarna när vi kröp ner under täcket, låg så nära det bara gick för att få upp värmen och bara pratade om allt tills vi somnade. Ja alla dessa underbara små minnen. Det är så mycket minnen på så kort tid. Inte så att jag kan skriva ner allt här. Men jag är så tacksam för min tid med dig det ska du veta älsk.

Vi har delat så mycket och varenda ögonblick har varit underbart, för jag har delat dem med dig. Våran kärlek är oövervinnlig och fastän du nu lämnat oss så kommer min kärlek förevigt att vara lika stark för dig. Jag kommer minnas dig som den underbara människa du var, jag kommer vara tacksam för all den tid jag fick med dig.

JAG ÄLSKAR DIG I ALL EVIGHET <3

Det har gått 5 dagar sen du lämnade oss, 5 oerhört långa och jobbiga dagar. Dem 3 första dagarna grät jag konstant, dem sista 2 dagarna har jag bara känt mig tom och orkeslös. Allt känns så overkligt, kan inte ta in det faktum att du inte finns längre...

Var uppe i lägenheten idag tillsammans med din mamma, moster och Malin. Vi gick igenom lite av dina saker och gud vad det tog emot. Det gjorde så ont i hjärtat att behöva rensa, slänga och sortera saker som var dina. Men det lilla vi fick gjort idag, det är så mycket kvar och det kommer bara bli jobbigare och jobbigare.

Det var jobbigt att behöva kliva in i lägenheten och istället för att mötas av din ljuva stämma och ett leende så möttes man av en enda tomhet. Försöker orka leva, men jag har ingen energi och ingen ork. Gör bara det jag vet att jag måste annars ligger jag hellre på soffan och gör ingenting. Inget är desamma utan dig och ingenting kommer bli desamma igen.

Jag älskar dig och jag hade gjort vad som helst för att få dig tillbaks. Om det bara fanns någonting man kunde göra. Men jag vet att det inte går så jag är tacksam för alla minnen jag har med dig, mycket får mig att le och tänka tillbaks.

Satt och såg på ett videoklipp med dig från i påskas på våran underbara påskmiddag, när du och Rebecca skulle ge er på och dansa salsa. Du var så underbart söt, så som bara du kunde vara. Du bjöd verkligen på dig själv och du hade ett sånt stort hjärta. Jag är så glad att jag fick lära känna dig och din familj. Få älska dig och rå om dig.

Jag ska fortsätta älska dig i all evighet, jag ska fortsätta minnas och jag ska fortsätta hoppas på att vi ses en dag igen. Du är min enda och eviga kärlek, sov i ro älskade <3

Du var den mest underbara människa jag någonsin mött. Jag blundar och minns varenda litet ögonblick med dig.

Den 2 juni skulle vi ha firat 1 år tillsammans, tyvärr hann vi inte nå den dagen. Men som du har kämpat, så stark du har varit. Du var den starkaste människan jag någonsin fått möjlighet att lära känna. Jag är så tacksam för allt, att ha fått vara en del av din familj, fått ha dig som min flickvän, fått bo ihop med dig, fått sova med dig, bada badkar med dig. Ja ALLT vi har delat, varenda liten sekund är jag tacksam över.

Du visade mig lycka, trygghet och kärlek på en helt annan nivå än jag någonsin upplevt innan. Du var min familj, du, jag och Athena vi var en familj. Vi skulle åldras ihop, vi skulle gifta oss en dag och när vi var gamla skulle vi sitta där tillsammans med våra två hundar och fortfarande se skönheten hos varandra, älska varandra och bara rå om varandra. Vi kom aldrig så långt den här gången, men jag vet att du väntar på mig där uppe och den dagen vi ses igen kommer jag aldrig släppa taget om dig.

Vi var som två pusselbitar du och jag, en perfekt matchning, det visste vi båda så fort vi la ögonen på varandra för första gången. Jag minns den dagen som om den vore igår.

Vem hade kunnat ana att det skulle gå såhär!? Vi hade så mycket planer, så mycket vi skulle göra. Jag försöker verkligen vara stark för din skull, men det är jobbigt och svårt. Gråter, har ingen matlust, får panikångestattacker men du känner mig, jag är envis som fan och jag ska fortsätta kämpa och ta dag för dag för din skull.

Hade gjort allt för att få dig tillbaks, bara få hålla om dig, se dig djupt in i ögonen och förklara hur vacker du är och hur mycket jag älskar dig. Trodde jag hade älskat innan, men det är ingenting jämfört med den kärlek jag känner gentemot dig. Du var mitt allt, min trygghet, min familj. Försöker se ljuset i tunneln, men paniken sätter in så fort jag börjar tänka, vad ska jag ta mig till nu när du har lämnat mig!? Kan du säga det till mig. 

Skickar sms i hopp om att kanske du kan läsa det, ringer din telefon för att få höra din röst, pratar med dig när jag ligger i sängen.

Jag vet hur mycket du älskade mig och jag hoppas innerligt att du vet hur mycket jag älskar dig.

När jag såg dig ligga där på sjukhuset med alla slangar som gick in i dig och respiratorn som hjälpte dig och andas, det var skrämmande och jag förstår om du var rädd. Jag höll dig i handen och kysste dig om och om igen i hopp om att du skulle kunna känna dig lite trygg. Jag pratade med dig medans jag smekte din panna och jag hoppas du hörde varenda ord jag sa, hur mycket jag älskar dig. Allt gick så fort, ena sekunden levde du och bara någon timme senare så var du borta. Du var alldeles kall men så vacker och fridfull där du låg. Velade aldrig lämna din sida, velade inte säga farväl. Lovade dig att alltid finnas där, men även fast du inte är inom räckhåll så finns jag ännu där, jag finns hos dig förevigt.

Har inte orkat mig till lägenheten ännu, men så fort Lina kommer ska jag orka mig dit. Kommer vara jobbigt, men jag hoppas du är där och håller mig i handen, får mig att känna mig trygg innan jag kliver in. Snälla försök och kom till mig då.

Du var min sannapanna och jag din kattifnatti, du och jag är förevigt och den kärlek vi hade var oslagbar.


JAG ÄLSKAR DIG!








(jag vet att du hatade den här bilden, men jag älskar den, sååå vacker)

Har hänt så oerhört mycket på så kort tid, vet inte ens vart jag ska börja.

Valde för en tid sedan att gå min egen väg för att få tid för mig själv, tid och tänka, tid och känna. Men kommer inte underfund med varken känslor eller tankar, är totalt bortkommen i mig själv. Känns som om jag tappat en bit av mig själv och nu måste jag hitta den igen, men då står man där vid det där förbannade vägskälet igen...


Men just nu finns alla mina tankar hos dig Sanna, vi ska kämpa tillsammans och klara oss igenom detta. Finns hos dig i vått och torrt. <3