katarinaapelqvist

Gick och fick mig thai massage idag i hopp om att alla spänningar jag samlat på mig sista tiden skulle släppa. Och när jag då låg där kom jag och tänka på dig, vela bara gråta. Men jag samlade mig själv. Allt jag gör vill jag göra med dig, men det är inte möjligt längre.

Allt känns skit, när ska man bli människa igen. När ska man någonsin börja känna sig någorlunda hel och levnadsglad igen.

Jag planerar saker hit och dit, försöker sysselsätta mig och göra saker som jag normalt sett skulle göra. Men ingenting känns roligt på samma sätt längre. För i allt jag gör så ser jag dig, i allt jag gör så hade jag hoppats på att få dela det med dig.. Allt jag har kvar är minnet av dig, minnen av det vi delat, minnen som jag alltid kommer bära med mig och med glädje och lycka se tillbaks på.

Det bästa som någonsin har hänt mig var att träffa dig och den kärlek och lycka jag fick möjlighet att uppleva med dig är totalt obeskrivlig. Jag är dig evigt tacksam för den tid jag fick med dig. Och det gör så otroligt ont i mig att du är borta.

Imorgon ska jag i alla fall bort på pier pressure. HIM kommer dit och jag har alltid drömt om att få se dem live så jag hoppas innerligt att det blir en bra kväll och att man kan vara på någorlunda bra humör, så inte hela kvällen blir en katastrof. Behöver en bra kväll för en gångs skull, det har varit en otroligt jobbig tid det sista men imorgon så ska jag bryta mig ur skalet och faktiskt försöka ta in festival stämningen och ha roligt.


Jag älskar dig Sannapanna, vi ses igen <3

/din kattifnatti

3:e gången hos psykologen idag då, är helt utmattad. Som jag gråter varje gång jag är där. Saker man trodde man hade lagt bakom sig för så länge sedan kommer upp igen och gör ont.

När man tänker efter så vet jag att jag inte kan skuldsätta mig själv och det finns inget som jag hade kunnat göra annorlunda. Situationen är som den är och jag måste försöka acceptera det på något konstigt sätt.

Det är säkert hälsosamt att få lufta sina tankar, känslor och funderingar till någon men jag är fortfarande skeptiskt. Hur kan någonting som gör så fruktansvärt ont vara bra för en. När jag håller mig sysselsatt håller jag också mina tankar och känslor sysselsatta. Men när jag är hos henne så tvingas allting upp och bara exploderar. Hjärtat värker, själen värker, tårarna rinner och jag kan inte hantera det. Jag blir maktlös och orkeslös och alla sorgekänslor tar över totalt.

Min älskade Sanna, om det bara fanns någonting jag kunde göra som fick dig att komma tillbaks så hade jag gjort det direkt. Allt jag vill är att få ha dig hos mig igen. Kan fan inte acceptera att det har blivit såhär. Jag blir arg av tanken på att du, som den underbara människa du var, med all den glädje du spred omkring dig inte fick vara kvar i livet. Finns ingen rättvisa, kan inte förstå eller ta in vad det faktiskt är som har hänt. Jag kan inte förstå, jag vill inte!!

Och snart ska jag flytta ut från våran lägenhet också, ska lämna all den trygghet som finns här bakom mig. Känns så jävla jobbigt men ändå på ett sätt skönt. För jag vet att jag inte mår bättre av att bo kvar här, jag plågar bara mig själv i tanken om att du ska komma hem hit. Men jag vet att när jag nu flyttar så kommer allt komma över mig en gång för alla, du finns inte längre... fanfanfan!


jag älskar dig Sanna Lange, jag vet att jag säger det hela tiden, men jag vill bara att du ska veta det. Tveka inte, mitt hjärta tillhör dig i all evighet. Min ängel <3

Kom på mig själv att gråta på spårvagnen igår när jag var på väg hem till F&C. Alla våra fina minnen hemifrån dem kom upp i mina tankar och då brast allt. Kändes konstigt att vara där utan dig, inte varit hemma hos dem sen du och jag var där sist. Satt och spelade bilspel hela kvällen och gud vad du hade skrattat om du såg mig luta framåt tillbaks där i soffan som jag så typiskt nog alltid gör.

Frågar ständigt hur jag ska klara av att leva utan dig, jag vet att det går såklart, men den här gången känns allt lönlöst. Det finns ingen mening längre. 

Igår kom också ett samtal med dig upp i mitt huvud, det var onsdag kväll 28/4, du ringde och vi pratade länge. Bland annat så sa du

"Kommer du ihåg att jag frågade dig en gång vad du hade sagt om jag frågade om du velade förlova dig med mig". Att jag hade sagt nej svarade jag på detta, för förlovning för mig är något som innebär att man ska gifta sig inom ett år.

Och då sa du "Jag vet att förlovning innebär att man ska gifta sig inom ett år för dig och att du inte tror på sånt, men när jag frågade dig vad du hade svarat så ska du veta att jag hade kunnat förlova mig med dig för jag vet att det är dig jag vill och ska leva med resten av mitt liv. Jag tvekar inte för en sekund och jag hade kunnat förlova mig med dig för så säker är jag"

Det samtalet var alltså inte ens en vecka innan du lämnade oss och det som sas den dagen i det samtalet gör mig så otroligt lycklig. Jag lever på alla fina minnen, alla fina ord, för mig är de det som får mig att orka varje dag. Och det jag vill säga dig Sanna, att när jag fick upp det här samtalet i mina tankar igår så vill jag bara att du ska veta att jag har aldrig heller tvekat på mina känslor för dig eller att det är dig jag ska leva ihop med. Det var dig jag skulle åldras tillsammans med. Så om jag aldrig sa det just då så tänkte jag de. Jag velade bara säga det älskade.

Jag älskar och saknar dig så det gör ont i hela kroppen <3 <3 <3

 

Inte uppdaterat här på ett litet tag, inte vetat vad jag ska skriva. Är alldeles för tankspridd helt enkelt.

Begravningen har varit. Så oerhört tungt, allt blev så verkligt. Du är verkligen borta. Önskar bara man kunde vakna upp och inse att allt var en enda mardröm. Men så är inte fallet, hur mycket jag än inte vill inse att jag aldrig mer kommer få krama om dig, kyssa dig, eller bara ligga och och sova intill dig så är det ju faktiskt så fallet är.

Så mycket jag hade velat få möjlighet att säga dig, så mycket jag hade velat göra annorlunda. Ligger ibland om kvällarna och hoppas att du ska komma och krypa ner hos mig, eller åtminstone visa dig och säga att du har det bra. Ligger och kollar mot dörren, blundar ibland i hopp om att du ska vara där när jag öppnar ögonen. 

Men för att komma tillbaks till din begravning, det var så otroligt vacker och jag tror inte du hade velat ha det på något annat sätt. Alla dina underbara vänner, din familj, underbar sång och alla fina blommor som låg runtom din kista. Sen bjöds det på Paella, din favoritmat. Tror nog att du var med oss där den dagen och kunde känna all den saknad och kärlek vi alla känner just nu. Kärlek till dig för den underbara människa du var och en sådan otrolig saknad i vetskapen om att du inte kommer tillbaks. 

kom tillbaks kom tillbaks kom tillbaks!! säger jag om och om igen för mig själv. Om det ändå fanns någonting man kunde göra. Jag behöver dig mitt hjärta.

Idag har vi också gravsatt både dig och din mormor, ni ligger precis intill varandra precis så som du hade velat. Nu är ni tillsammans igen. Vet hur hårt det tog på dig när hon gick bort men nu är du hos henne igen. Jag är övertygad om att ni har det bra och att ni slänger ett vakande öga på oss emellanåt.

Det känns som om ju längre tiden går desto verkligare och mer tomt blir det. Hjärtat värker innanför bröstkorgen, varför just du!? Vill bara brista ut i gråt hela tiden, vet inte hur jag ska klara av att hantera allt.

Det är kaos i min värld just nu och jag vet inte hur jag ska orka vara stark längre.

Efter din begravning och minnesstund samlades vi några hemma hos din mamma och som jag sa till Birgitta den kvällen. Du Sanna och min mamma är dem två starkaste människor jag någonsin mött. När min mamma gick bort gick min värld i tusen bitar, all den trygghet jag hade försvann och jag stod där i min ensamhet. Men så träffade jag dig och för första gången på 3 år kände jag mig trygg igen. Du blev min familj, min trygghet och lycka. Så när du nu lämnat oss slog det dubbelt så hårt på mig. Än en gång måste jag gå igenom det här och jag har gått igenom mycket i mitt liv, jag har kämpat och varit stark. Tagit mig igenom både det ena och det andra men jag orkar inte längre. Min kropp orkar inte längre. När ska allting vända, finns det någon som helst rättvisa i den här världen.

Din tid var inte menat att komma nu, du var för ung. Du skulle klara dig igenom det här ju. Allt såg så bra ut precis innan jul och på bara någon månad så vänder allt. Fan ta alla dessa lömska sjukdomar som drabbar och tar livet av älskade, underbara människor som Sanna, min mamma och min moster. Ni var människor som minst förtjänade ett sådant här tragiskt öde. Ni hade alla så mycket kvar att göra i livet. Ni var alldeles för unga.


fanfanfanfanfanfanfan hur ska jag orka, känns som om jag aldrig kommer bli hel igen. Som om jag aldrig kommer vara lycklig igen. Du var så mycket mer för mig än bara min flickvän. Önskar så att jag aldrig hade sagt att vi skulle ta en paus. Jag velade så gärna inte att min svacka skulle påverka dig, velade bara att du skulle fokusera all din energi på att bli frisk och så går det såhär!? fan ta allt alltså!! Du var min familj, min andra halva, min lycka och STORA kärlek. Det fanns ingen annan som du och jag tvivlar på att jag någonsin igen kommer känna så som jag känner för dig. Älskade älsk, i all evighet ska mitt hjärta fortsätta slå för dig, i all evighet kommer jag vara din <3